The hardest part is letting go, not taking part...

Är nu hemma för att stanna.
Gjorde bort mig ordentligt innan ja slutade:
Tänkte att jag skulle skämma ut mig eftersom jag endå skulle sluta så jag spände ut magen så att det verkligen såg ut som att jag var gravid. Ni skulle ha sett folks blickar. Ansikte, mage, ansikte, mage, ansikte MAGE. As kul. Såg hur de tänkte "Arbetslös" och "barn utan framtid", Så djävulskt roligt när Cissi (<3) kom fram och smekte min lilla kula.
Pricken över iet var dock när jag fick fram till expediten på apoteket och frågade om de hade bröstpump och hon visar mig flera olika. Sen säger jag med en oerhört moderlig röst  när hon frågar vilken jag tycker verkar bäst "jag avvaktar nog lite" och klappar mig själv på magen. HAHAHA Dock hade Ingrid Bratt (Henrik Ankarcronas fästmö) stått bakom mig under tiden jag fick hjälp med bröstpumparna, inte lika roligt men vafan, ska det va så ska det va.

Har ordnat i stallet hela dagen. Köpt hö och fjoll men nu börjar detbannemej bli ordning. Hästarna anländer vid 4tiden så jag ska börja packa upp mina kläder nu. Börjar skolan halv 4 imorgon, eller ja: jag ska prata med syv. Börjar i klassen på tisdag. Nervigt men det blir nog bra, kan man hoppas.

Veckans fras: Vet ej hur jag ska uttrycka mig i ord så jag säger bara (skakar på huvudet  (stor och slemmigt hund skak), you know stor och äcklig dreglande hund med alldeles för mycket kinder)

Love M

Ett minne blott?

Kan knappt tänka. Inte längta. Inte känna mig nöjd med mitt beslut.
Känner redan saknad. Saknaden av det jag en gång hade och saknaden av det jag kommer förlora.
Vill inte vara den som glöms bort så att allt varit förgäves. Vill inte att ni bara ska bli ett avselägset minne.
Vill vara kvar men vill  ändå åka. Känner mig så sjukt splittrad. Lätt svåraste beslutet jag någonsin fattat.
Kommer sakna alla så obeskrivligt mycket men vill även hem av hela mitt hjärta.
Hur fan ska man kunna välja mellan två familjer? Hur ska man kunna känna att man valt rätt när man likt förbannat gör så många besvikna?
Känner mig tom. Vill bara gråta men vill inte sluta så. Vill vara stark, tänka positivt. Men ärligt talet så är det inte möjligt.
Jag kan gråta till tårarna slutar rinna och jag kan stanna och fortsätta sakna. Damn it's hard. Why can't it just be easy?
     </3


Home sweet home

Överväger starkt att flytta hem igen till alla som verkligen verkligen betyder. Ni som alltid stöttar er. För er jag alltid duger, ni som tycker om mig för den jag är. Ni som är min trygghet. Önskar att jag kunde träffa er varje dag som vi brukade. Visst sköter vi kontakten över telefon men det är bannemej inte samma sak. Saknar att bara ha er närhet.
Saknar att bara kunna ses efterskolan. Att kunna hitta på roliga saker varje helg. Saknar er så att det gör ont.

Varför flyttade jag hit från början? Jo, för hästarnas skull. För att utvecklas till den ryttare som jag först nu förstått att jag aldrig kommer att bli. För att få kunskaper som jag kanske aldrig kommer lära mig och för att utveckla min häst på ett sätt som jag inte kommer att lyckas med. Har inte åstakommit något inom ridningen sen jag kom hit. Har knappt tid att träna och tävlar nästan aldrig. Det blir inget konternueligt över huvudtaget. Just nu känns det som att jag lika gärna kan sluta rida och att jag snart kommer göra det. Jag kommer iallafall inte att kunna fortsätta efter gymnasiet så varför offra så mycket för ingenting? Kan lika gärna svälja stoltheten och ge upp.
Jag flyttade även hit för att kunna ägna mig åt studierna på allvar men det kan jag lika gärna göra hemma.

Kom att tänka på Hey there Delilah med Plain white t´s

"A thousand miles seems pretty far
But they've got planes and trains and cars
I'd walk to you if I had no other way."

Angels i know you could, but you prefer not to. I just feel so god damn alone. Feels like I belong nowhere.

Mamma mia

" I am nothing special, in fact i am a bit of a bore. when i told you a joke you probably heard it before."
Älskar soundtracket<3 Big love.
<3


Första steget

Vet inte hur jag ska beskriva känslan med ord. Tomhet?
Provade kläder idag som jag älskade men som jag inte köpte.
Ska börja spara och sluta slösa så det var en seriös självdiciplin övning för mig men jag motstog frestelsen.
Hittade en underbar klänning på HM och en kort grön jacka. utöver dem två underbara väskor. But my time will come-
Har även slutat äta godis, det känns hårt. Skönt att jag kan palla äpplen, det är gratis.
Längtar till jag får min lön. Ska köpa en affish till mitt rum. Vill hitta denna bild, du har inte sätt den i någon affär kanske?
  "I don't know who invented high heels, but all women owe him a lot."       "A career is a wonderful thing, but you can't snuggle up to it on a cold night."

Xoxo

Time for a change

Dags att ändra på ngt. Trött på att gå på sparlåga och känna mig otillräcklig.

Saker att inte göra mer:
Klaga
Äta godis och annat onyttigt
Slöa
Skjuta upp saker ich slarva
Vara otrevlig
Vara bitter
Slösa

Saker att göra mer:
Motionera
Ge komplimanger
Äta sunt
Jobba
Plugga
Städa
Tänka postivt
Spara

If someone can do it i will do it.
It is time to change.

 VS                  


Glory last forever
<3

Varför ändra på ett vinnande koncept

Veckans citat: (Beskriver min relation till mat) av Håkan Hellsträm. "Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".

Veckans visdomsord: Ta en varmchoklad och njut imorgon har du cancer.

Veckans låt: Amy Winehouse "Tears dry on their own".

Efter regn kommer solsken, fuck att det alltid regnar i Skåne.

Just nu har jag en sån där jobbig period, en sån där period som man egentligen inte orkar med för att den känns så fruktsansvärt outhärdlig att den inte går att beskriva med ord. En sån period som får en att nästan ge upp hoppet, en period som får allt i ens existens att kännas förgäves och onödigt. Dock vet jag att det är dessa perioder som kommer få mig att uppskatta de lättare stunderna mer. Dessa perioder kommer att få mig att förstå innebörden av ren lycka.
Det är iallafall vad jag försöker intala mig själv nu. Tänker inte agera martyr och beskriva allt trubbel, är inte ute efter några sympatiröster eller krokodiltårar. Är bara så trött på allt. All falskhet, allt svek, all ilska och all smärta. Vill bara sova och vakna när allt är glömt, vill gå i ide och vakna med nytt hopp och nya drömmar. Vill inte klättra upp för den där jävla trappan för att gång på gång kastas ner till botten.
Jag vill inte kämpa förgäves. Snart är botten nådd, snart klarar jag inte av mer motgång.
Nu ska jag sova och glömma allt hat för imorgon är en ny dag. Imorgon ska jag låtsas som ingenting, imorgon ska jag vara glad. Imorgon ska bli min vändpunkt.

Let the force be with us all

ps. Tack mina änglar ni vet vilka ni är och hur mycket ni betyder för mig. Tack för att ni finns. Ni är ovärderliga och förtjänar mer uppskattning. Jag älskar er. <3


RSS 2.0