Naturligt och halvbehagligt

November är en mur av våt betongm, där en löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö.
                                                                  Kent - På drift

Njut av hösten. Om en liten stund, en kort minut, kommer det en lång kall vinter.


Ett långfinger åt döden

För andra året i rad missar jag att fira denna fina högtid.
Inte för att det är roligt att klä ut sig och äta godis (Vilket det förvisso är) utan för att alla helgons dag är en dag som hyllar bortgångna och försummade själar. Alla vänner och släktingar som inte längre finns här.
  
Jag tycker att det är fruktansvärt fint att ha en dag som dedikerats åt minnen.
Det är allt för sällan man tänker på de männsikor som utgjort en så stor del av ens memoarer. De männskor man levt med, för att sedan sörja och till sist glömma bort. Kanske inte glömma helt, men påminnas om allt för sällan. 
  
Det hemska med bortgång är att sluten ofta är så abrupta. Dödens hand kommer alltid så plötligt. Kanske för att vi är för oförberedda för saker som gör så ont. För världar som gå under. För obeskrivliga krafter som ärrar själar.
Kanske är det för att vi människor är så naiva och tror att allt går att lösa. Eller så är det för att livet är orättvist och att världen är ond. Att universum är ett monster.

Jag tycker att vi alla ska hedra minnet av dem vi en gång älskat. Tänd ett ljus. Leta upp gamla fotoalbum. Låt tårar falla, låt minnen flöda. Var inte rädd för att känna saknad. Hedra andras minnen genom att låta dig vara svag. För en kort sekund, för ett ögonblick.
Jag tycker att vi ska se till att bekräfta våra känslor för dem vi håller av. Visa omtanke och stöd. Visa värme och kärlek.
Dem vi älskade igår kan idag vara borta. Dem vi älskar idag bör inte leva i ovisshet. Imorgon kan det vara för sent. Förklara för dem du håller varmt om hjärtat hur mycket de betyder för dig. Självklara saker behöver inte vara osagda. Värme och omtanke kan inte mätas i överskott.

Halloween?

Nja, snarare en Kentoween för mig.
Är sjuk och sitter hemma med mitt te och vackra ord. Åh va jag älskar musik med budskap, känslor och djup. Musik ska vara poesi. Jag attraheras betydligt mer av magnifika och berörande lyrik än en ytlig låt med schysst flow. För mig är musik utan poesi bra obegripligt ljud. Men riktig musik älskar jag.
Just nu håller jag på att lära mig Kents samtliga låtar. Satan i gatan vad mycket musik jag har missat. Deras texter är genialiska. Jag skulle förmodligen kunna citera dem hundra gånger per dag. De sätter ord på så många känslor.

Kent - Noll            Oförskämt fin låt
När Du är tunn som luft så är du nästan perfekt.
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts.
Bara en sekund då är Jag nästan perfekt.
Kom gör mig lugn, jag klär i din andedräkt.

Om Jag förlorar dig så förlorar jag synen.
Om Jag förlorar dig då har Jag ingenting kvar.
Förlåt mig men Du är allt Jag har.

Masterpiece <3

Träningsfilm igen


Haking filmade en bit igår också. Eddie vacr jätta fin men jäklar va jag slarvar. Speciellt svängen till oxern där han stoppar. Men den var 150 så jag blev lite rädd. Men sen gick det bra. Räckena låg på 140/145 så nu jäklar börjar vi hoppa på träning. Jätte roligt. Han kan ju verkligen hoppa :) Nu är det bara jag som behöver öva. :)

Träningsfilm


En del av en bana från Hakingträningen v. 42. Hemskt det är att se sig själv rida men givande. Ska skärpa mig på träningen ikväll. Men va fin Peddie är :)

Thåström live för fjärde gången!


THÅSTRÖM PÅ ANNEXET I FEBRUARI! (Biljettsläpp på måndag.) OCH NY SKIVA DEN 25E NOVEMBER!
Jag är så lyckig. Jag böjar gråta om jag och Farry inte får biljetter.

Jag älskar Thåström

Dagens goda gärning: Check

Idag har jag donerat blod igen. Det var precis lika läskigt den här gången.
Eller ja, tills de kom till skott och stack mig i armen. Jag förväntar mig alltid att det kommer att göra så fruktansvärt ont. Men det är tusen gånger mer smärtsamt att ha skoskav. Det känns knappt när de sticker en. Man bara ligger där och blir omhändertagen. De ger en mat och dryck, frågar hur man mår, är allmänt omtänksamma och framförallt tacksamma. Lite som värnande föräldrar.

Jag förstår inte hur man kan avstå från en så enkel gest som kan rädda andras liv. Vad hände med medmänskligheten? De flesta som inte är blodgivare är ju själv för transfusioner. När man själv ska få en bloddonation är det en självklarhet att du ska få blod.
Men är det inte så ganska allmänt i vårt samhälle att det är betydligt självklarare att få än att ge?

Vi vill ha skola och sjukvård, men vi vill helst inte betala skatt.
Vi vill handla klimatsmarta varor och produkter, men betalar hellre för Euroshoper eller Eldorado.
Vi ha rätt till bidrag, men vi hyser agg mot dem som "uttnyttjar systemet" och försörjer sig med socialbidrag på grund av ohälsa.

Varför inte se samhället från ett större perspektiv. Den finns inte bara där för dig. Du måste bidra till dess existens, förmåner och förändring, med bla skatteroch engagemang. Varför inte bidra till människans existens med lite blod som du egentligen har överflöd av? Du kan avgöra någon annans livsöde. Hur kan du inte tycka att det är stort nog att sticka sig i armen tre-fyra gånger per år för?

Anmäl dig på www.geblod.nu  Jag vet ju att du egentligen är en bra medmännsika :)
Dessutom får du en gratis hälsoundersökning regelbundet och fika varje gång :)

Hellre sömnbrist än tidsbrist

Sömn är överskattat. 
Obehagligt mycket dötid.
Även om du är trött så är du kreativare än när du sover.
Det kanske inte är en hållbar inställning.
Men det ligger väl i min makt att bestämma hur länge jag ska vara ung?

Förövrigt vill jag ha en babygiraff. Jag känner att det är ett djur i min skala.

En preliminär framtid

Nu har jag nog kommit på vad jag ska göra efter studenten! (Läs kanske)
Jag tar ju studenten i juni. Tills dess tävlar jag och tränar hästen massor. Sätter ut en annons och får hästen såld så fort som möjligt. Dock tänkte jag räkna till ca augusti. Slutar rida.

Jobbar lite mer än heltid hela sommaren, bor förhoppningsvis inte hemma. Åker till Norge i augusti och stannar i ca 8 månader. (Till mars) Bygger upp ett startkapital för vuxenlivet.
Söker högskola i april, om jag kommit på vad jag vill gå förstås. Annars kanske jag reser eller jobbar lite till. 

Finansierar studierna med sparpengarna till att börja med. Extrajobbar ihop levnadskostnaderna för ett simpelt boende, kollektiv eller studentkorridor.
Tar studielån och samlar pengarna på hög för att sedan kunna köpa lägenhet. (Har snart stått i bostadskö i ett år) Räntan är ju fantastiskt låg på studielånem.

Why not?

Om det ändå vore så enkelt. Idag vill jag så här, boom, så blir det. Klart. Livet planerat i minsta detalj. Inget går som man inte har tänkt sig och allt går som förväntat.
Är även sugen på att flytta till London, flytta in till Stockholm och börja plugga på en gång. Resa jordenrunt under en lång lång tid.

Men ett par saker är säkra. Jag ska ta studenten. Jag måste sälja hästen. Jag ska jobba hela sommaren. Frågan är vad som händer sen och om jag någonsin kommer på vad jag verkligen vill. Men jag vet ju att pengar är något som är förbannat bra att ha.

Ett litet litet steg mot slutet av tunneln.
Ett litet steg mot barndomens slut.
Ett obehaglist stort steg mot vuxenlivet. - När man måste följa realismen framför hjärtat.

Konsumtion leder till kärlek

Gör ett år sedan blev min ipod stulen. Sedan dess har jag haft min brors, men den gjorde jag sönder.
Ett tag har jag åtnjutit musik med hjälp av min mobil. Men nu har den börjat hänga sig. Inte ibland, utan snarare som ett tix.

Jag missade Londonresan som varit planerat sedan urminnestider. (Vilket jag fortfarande vill gråta för, blä)
Men istället unnade jag mig idag en ny ipod! HURRA

Farrycane var med mig och valde. Förbannat svårt val det där. Heltklart klurigare än politik.
Men tillslut blev det en ipod touch, den tredje generationen på 32GB. Jag täcknade även en försäkring som även täcker otur. MAGISKT.
Jag kallar den bara kärlek. JIPPIE

Can everyone repeat after me please: HEY Karlek!

Hästen går bra iallafall. Vinst på Lidingö och brons i Solna i 110.


Sunday bloody sunday?

Det är något med söndagar som får mig så patetiskt depp.
Jag startar krig med kärleken och avundas dem som är älskade. Eller snarare sånna som är viktiga för någon. De som utgör en stor del av andras liv. Som tjänar ett syfte genom att bara andas.

Jag intalar alltid migsjälv att kärlek är inget för mig, som om det inte vore något jag vill ha. 
 "Jag är inte så värst älskvärd. Jag finner inte andras intresse. Jag är bara en mediåker tjej. Utan speciella egenskaper eller inspiration."
Sanningen är den att jag snarare är rädd. Rädd för att förlora. Rädd för att bli lurad. Jag är rädd för att framstå som en idiot. Rädd för att bli den där tjejen som folk viskar efter. Den naiva tjejen som tror att livet är en dans på rosor.

Sanningen är den att jag aldrig vinner för att jag aldrig vågar chansa. Om man väljer att inte spela spelet, då kommer man aldrig att behöva förlora. Men man kommer aldrig vinna heller.

Sitter här och kastar skit på mig själv. Skålar med mig själv och njuter av ett glas rött, som en symbol för tragik.
Söndagens faktum sätter punkt på veckan. Imorgon är en nystart, igen. Ett hopplöst steg mot ingenstans.


Magiskt, men tragiskt.

Äckligt mycket svarta hål i mitt liv just nu. Död, bråk och relationer som går i kras.
Ingen underbar del av mina memoarer direkt. Men what to do?

Jag gör som vanligt. "Bygger en mur omkring mig. Sen står jag här och ser på." Ser till att vara sysselsatt. Jobbar dag och natt varje helg. Sover för lite, äter för mycket. Tränar, pluggar, tävlar. Låtsas som att livet leker, ser till att alltid le.

Hinner med magiskt mycket, men frågan är till vilket syfte. Frågan är varför jag försöker skydda mig själv. Eller ja, jag försöker ungå att framstå som svag. Lever efter Thåströms lagar "låt dom aldig på se dig skaka, låt dom aldrig få se dig svag"

Som the Killers sjunger: "Smile like you mean it". Det är det lättaste och fegaste sättet.

Kanske inte det bästa sättet men det är ett koncept som skjuter upp problemen.

"Jag ville bara fly från mig själv,
skära bort min otillräcklighet.
men med fläckarna jag glömt,
är redan dömd"
Kent

Kan du beskydda mig? Från mig själv?


Veckans pärla: Tjejen med den röda brevlådan

Jag älskar slumpens makt i mitt liv, för en gångs skull.
Resan til GBG för ett tag sedan gav mig inte bara hundratals internskämt. Den gav mig även en fruktansvärt angenäm bekantskap.

Fantastisk, unik (läs retarded) och inspirerande bekantskap faktiskt.
Vi är nog ganska lika också. Obehaligt översociala och charmigt efterblivna.

Denna tjej är Fanny Farry Farrycane Sahlberg Ahlström. En eloge och jättetack. Du är makalöst underbar och en av de mest älskvärda människorna jag träffat.

Det är en förmån att få känna dig. Farrycane.
Tack för att du finns! Jag är JÄTTENÖJD!


Var är min hunk?

Vi har fått en vattenskada i köket så nu sliter de upp golvet.
Hade hoppats på en vältränad och hunkig byggarbetare som hade för vana att arbeta med bar överkropp och i boxershorts, men det gick mediumbra...
Nu är det en gift gubbe här som förhoppningsvis håller tröjan på...
SABLAR!
Ibland har man ju otur men "Du kan inte vinna jämt. Nån gång måste du förlora igen."

Håller tummarna för snyggare vikarier. Den "nya influensan" härjar ju trots allt :)

Ett grannhus till min skola har haft byggarbetare ett tag. De hade en hunk som jobbade utan tröja.
MUMS... Men nu har han tagit på sig tröjan. Död åt hösten.
worker01.jpg image by PeZook
Han här tillexempel. Varför kan inte han fixa vårt kök?

RSS 2.0