Jag har aldrig riktigt varit för det där att dansa.

Dåliga dagar dolda i dimman.
Svarta tankar grundade i ett hjärta av sten.
Fylld av ingenting utan lust för en förändring.
Kall som natten och med ett sken som bedrar.
Jag må vara en hygglare, men det är den enda fasaden jag har kvar.

Det fanns tider då jag ansåg mig oövervinnerlig. Obesegrad, älskvärd och utan egentliga hämningar.
Jag ser tillbaks på de dagarna som en historiker på Sveriges storhetstid. Med makt och inflytande över hela världen, över mitt liv och min röst. Men makt förloras så lätt och kvar blir minnen, blödande hål i en kevlarsjäl.

Jag har så många underbara, varma och begåvade människor i min omgivning.
Människor som stöttar, värmer och ler. Fantastiska personer men med en gemensam faktor som bryter det vackraste av mönster. En felande länk utan en egentlig funktion. Utan hopp eller varma känslor kvar att ge. En solid berghäll som oavsett dagens värmande strålar övergår i kyla om natten.

Livet må vara en dans, men det är en dans med svåra steg. Ett steg åt rätt riktning och man fylls av hopp. Ett snedsteg och man är bakom ruta ett. Efter hårda ord saknar vackra mening, och efter hat renare än snön och efter svek större än solen, spelar ingenting egentligen någon roll.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0